igår var det jobbigt, riktig jobbigt. för första gången i hela mitt snart 19åriga liv bråkade jag med min storebror.
det är helt sant, jag har aldrig någonsin bråkat med honom, aldrig aldrig aldrig. det kan ju bero på att han är 14 år äldre än mig. jag har inte varit så ledsen på riktigt länge som jag var igår. jag grät konstant i en halvtimme. det gjorde ont, riktigt ont i mig att höra honom så arg. han som är min trygghet, min enda bror, min klippa som jag kan luta mig mot. min älskade storebror. jag älskar honom så innerligt, han är en av de få jag kan lita på till 110% alla gånger, vad det än gäller. honom delar jag allt med, allt jag behöver prata om, min fina, fina bror. 
 
vi pratade länge sedan, han bad om ursäkt och talade om hur dåligt samvete han fick, och han berättade att han hade varit så arg En gång förut, för över 10 år sen. jag gjorde egentligen inget, men jag antar att det var så lite som behövdes för att det skulle brista. jag minns inte riktigt vad han sa, men jag blev helt stum, jag kunde inte förstå varför han belv så arg, varför Jag fick en utskällning över ingenting. men som sagt är allt löst nu och när jag åker hem nästa gång ska jag ta mig bort till honom, ge honom en bamsekram! jag vill aldrig mer höra honom så arg.

joakim är på väg ner till mig nu, vilket ska bli riktigt kul! jag saknar honom så mycket! det känns som att det var evigheter sen vi sågs, det ska bli så mysigt att få krama om honom igen, min goskit! :)

robert&joakim,
det är männen i mitt liv,
jag älskar er så mycket,
min bror & pojkvän!

over and out!