nu skriver jag ett inlägg med ett ganska irriterande humör.
jag är ingen äkta vän har jag fått klart för mig nu ikväll. det fick jag klart för mig över en blogg. jag ställer aldrig upp, jag är bara sur jämt, jag är helt enkelt en riktigt dålig vän. fine, tyck det, men tänk bara på att det kaaaaanske är hormonerna som talar och har man skrivit ut en sån sak i sin blogg ska man verkligen mena det.
och gör nu denne det, så känns det som att allt vi har delat bara är på låtsas, att inget av det var så speciellt äkta heller. för om inte jag är äkta, hur vet jag då att denne är äkta?  

men en äkta vän är då istället en sådan som säger en massa saker man inte vet något om, en som är i den åldern att man inte riktigt har kommit på hur vissa saker ska hanteras.
det kommer nog bli en ganska intensiv "diskussion" om detta inlägg. men jag älskar min vän, varesig jag är någon "äkta vän" eller inte. jag tycker också väldigt bra om den "verkliga, riktiga, äkta vännen" i fråga.
hade jag inte gjort det, hade jag inte heller velat ses så pass mycket som jag ville, men jag fick inte heller höra ett ljud efter att jag sa att jag ville ses.

detta är inte heller ett bråk för er "utomstående" det är bara, ett slags svar på vad jag läste, lite hur jag känner just nu.

jag tänker stå för allt jag har skrivit i detta inlägg, vartenda ord.
jag antar att det kommer hackas en del på mig, men det är jag ju van vid, även fast jag bara försöker hjälpa. alltid får man bara skit tillbaka.

over and fucking out!