onsdagen kom fylld med blandade känslor.
på dagen var jag glad över att jag hade gjort bäst ifrån mig på provet
men det vände ganska snabbt.

när jag kom hem och skulle äta kom det otrevligaste samtal någonsin tror jag.
Therese ringde och berättade att det var akut med hunden och att dom var tvungna att åka ner till sundsvall för att ta bort honom. jag följde såklart med.
men det var det absolut värsta jag har gjort i hela mitt liv.
jag grät som en tok, fastän det inte ens var min hund.
jag antar att jag grät mest för deras skull.
men mer tänker jag inte skiva, tänker inte riva upp en massa sår.
men jag tillägnar detta inlägg till Joakim och hans familj.
Jag fäller en tår och tänker på er!






Daffy,
vi alla saknar dig!
men vi vet att du har det
bättre där du är nu.
vi kommer att ses igen.
vila i frid.