jag tror att jag har haft humörsvängningar som en gravid, som en 14 åring, eller som en klimakteriekärring idag. jag har både gråtit en skvätt och känt att livet fan inte kan vara värt att leva om man inte har ett riktigt hem. och om det verkligen är värt det, att behöva vara så här ensam. men jag har sedan tyckt att livet har varit helt underbart, det var lagom kallt ute och jag lyssnade på musik som fick mig att tänka tillbaka på alla fina minnen jag har med mina fina vänner. att jag faktiskt går min drömutbildning, awesome! 
what is going on? jag hänger inte alls med. 
 
tro det eller ej, men jag längtar till måndag när skolan börjar, så att jag får träffa lite människor! känner mig som världens ensamaste människa, just idag. vilket jag säkert kommer göra imorgon också. men allra mest längtar jag till fredag, när jag ska få åka hem! usch vad jag längtar hem! till min underbara mamma, min fina pojkvän och mina fantastiska vänner! jag ska verkligen försöka hinna med att träffa alla!
åhh sandra, min fantastiska kusin, som alltid funnits där, som alltid kommer att finnas där. jag älskar henne! hon är som en syster för mig, min enda kusin. jag har aldrig förstått dom som liksom inte riktigt känner sina kusiner. men jag antar att det hade varit så om man hade fler. jag och sandra, vi har ju vuxit upp med varandra. när vi bodde grannar kom hon till mig på mornarna och kollade på dennis innan det var dags att gå ut till skolbussen. åhh, vi har så mycket minnen, hon och jag! jag såg verkligen upp till henne, eftersom att hon var äldre. jag gjorde allt hon sa åt mig att göra, hon bossade lite över mig, men jag antar att hon behövde det eftersom att hon inte har några syskon. men hon kommer alltid att ha mig vid sin sida, oavsett vad!
 och min lillasyster, min storebror. mina älskade syskon! åh vad jag saknar alla!

och för att genast byta samtalsämne till något jag inte riktigt vet vad jag ska ta för ställning till.
igår, när jag och pappa tittade på lägengeten frågade mäklaren om jag pluggade här på haraldsbo.
jaa, svarade jag. då frågade hon om jag gick estet!? och när jag sa att jag gick fordon sa hon, jaha! det var otippat!
alltså va!?!?! vadå, ser jag ut som en estetare? jag kanske rent utav ser ut som ett emo, med mitt val av hårfärg och piercingar? jag har väldigt svårt att ta till mig det som någon slags komplimang. jag tar nästan illa upp när jag tänker efter. men jag vet inte, jag har ju inte bollat om det här med någon än.. jag skulle iallafall inte kalla någon emo om man kom på en lägenhetsvisning i jeans, pippitröja och uggs.. men jag vet inte, det kanske man gör här i falun.. hur ser man ut om man går fordon då? det kanske jag skulle ha frågat...

aja, jag ska inte slösa eran tid mer.
over and out!